jag får skratta
Glädje och sorg vandrar hand i hand hela tiden. Jag vet. Man skäms över att man skrattar, fast man egentligen borde ligga på golvet och störtgrina på grund av omständigheterna. Dessa gånger får man fråga sig själv, vad hade(i ditt fall farfar) velat? Att jag ska gräva ner mig, eller att jag ska glädjas åt de ljus stunderna som trots allt infinner sig ibland? Trots att allt man vill vissa dagar, är att gräva ner sig, så finns det en styrka inom oss som förbjuder det. För någon vet, kanske någon från himlen som har ett finger med i spelet?, att livet går vidare.
Jag tänker på dig och som jag sa: glädje och sorg vandrar varandra hand i hand. Utan det ena existerar inte det andra.
Tillåt dig själv att vara ledsen. Tillåt dig själv att skratta tills tårarna sprutar. Lycka till i fortsättningen på praktiken, också! :)
Tankarna vilar hos dig och dina nära!